Sveriges sista blogg

Häromdagen* såg jag vid två tillfällen en vuxen människa spontant leka med vintervädret på stan. Först var det en man som använde isen på gatan för att glida fram. Jag menar inte att han gick ut på den och började glida och lyckades undvika att ramla. Jag såg hur han tog sats och kastade sig fram med händerna utsträckta och gled över isen. Vet inte om han trodde att ingen såg honom men han fortsatte sedan att gå med ett leende på läpparna.
Den andra gången var en man som jag passerade på gatan. Innan han gick förbi mig så passerade han ett bord med ett tunnt lager snö. När han gick förbi drog han fingrarna genom snön och tittade på spåret han dragit upp på fingrarna. Kanske inte låter som så mycket av en lek men att dra handen genom snö bara för att titta på mönstret man gjort kändes ändå ganska lekfullt impulsivt.
Min poäng var i alla fall att det värmde mitt hjärta att se hur de här personerna bejakade sina barnasinnen i vintervädret.

Lite på samma spår:
Häromdagen* såg jag en bil med tuppkam. Egentligen var det väl kanske en bil vars flera decimeter tjocka snötäcke inte borstats bort ordentligt. Föraren verkar inte ha nått så långt upp på taket och därigenom gett sin bill en fräck frisyr.

Häromdagen* fick jag en överväldigande lust att bara lägga mig ned på golvet och titta ut genom fönstret på den växlande molniga/klara om halvklara himlen. Kändes lite konstigt och jag gjorde det inte. En bidragande orsak var att jag var på jobbet och kände att det kanske skulle uppfattas som en ganska oortodox tolkning om jag helt sonika lagt mig ner och stirrat ut genom fönstret.

*Uttrycket "häromdagen" används här i vid bemärkelse eftersom jag inte kommit mig för att skriva de här sakerna i nära ansluttning till tillfället då jag kom på dem.