Sveriges sista blogg

Ni vet känslan när man går in i en rulltrappa som inte startar? Det är som att hela världen blir lite osynkad.
Världen känns också lite osynkad när hissar visar vilken våning de är på med siffror som rullar upp och ned. Egentligen så är det inget konstigt med det, bara när siffrorna rullar nerifrån och upp oavsett om de räkna uppåt eller neråt.

När jag ser ett rött föremål mot blek bakgrund börjar jag genast fundera på hur man skulle kunna klättra eller ta sats och hoppa från det. Mirrors Edge någon?

Kommer inte ihåg om jag har nämnt det förut men jag saknar skolidrotten. Jag saknar att någon gång i veckan få uttöva någon idrott. Det var ju sjukt förspänt att varje vecka få lite idrottsuttövande organiserat av någon annan och dessutom med så stor variation.

Jag och min cykel:
Idag cyklade jag ner till Björns trädgård på min bmx. Det var jobbigt bara det med min måttligt välbehållna kondition. Målet var de skateboard/cykel-poolerna som finns där. Väl där så var jag inte som väntat inte ensam. Tre gäng av unga killar i typ 14-årsåldern var där. Två gäng som åkte bmx och ett som åkte skateboard. Av de ungefär 10 personerna som var där så var vi bara tre som hade hjälm. När jag sedan tog fram mina armbåg- och knäskydd så var jag utan tvekan den med mest säkerhetsåtgärder. Man känner sig (tyvärr är det så) inte jättecool men jag gillar mina knän och armbågar så det får vara så.
Smågrabbarna hoppade och flög runt vilket ledde till att det inte gjorde under för min självkänsla när jag var insåg att jag inte vågat pröva att åka ner i poolen på en gång utan var tvungen att lyfta ner cykeln och starta på botten. Men man  måste börja någonstans så jag kände lite på poolen en stund och efter cirka en halvtimme så vågade jag till slut åka ut för kanten och in i poolen. Några försök senare vågade jag mig på att hoppa ur den också. Till slut körde jag flera varv in och ur i rad. Kändes ganska bra.
Jag fick ingen kontakt med de andra åkarna. Jag försökte när jag precis hade kommit dit genom att hälsa på två av dem men de svarade inte på mitt försök till ett avspänt "tja" så jag gav upp det. Däremot var det flera förbipasserande som spontant började prata med mig. Det var inte bara femåringarna heller, utan en del vuxna. Känns som om det hade varit mycket roligare med ett mer fast sällskap än sporadiska samtal med folk på väg någonannstans.
Men jag är riktigt stolt över att jag vågade och lyckades åka i poolen så mycket som jag gjorde.
Jag ramlade en gång. Hade gjort några rätt bra vändor och slappnade väl av eller blev ofokuserad och så plötsligt så vred sig styret för mig när jag var i botten av poolen. Snabbt som attan befann jag mig liggande på botten av poolen och, som man gör i sådana situationer, funderade på huruvida det var många "som såg det där". Jag gjorde mig inte illa förutom en liten skråma på en knoge som blödde lite grann. Jag försökte indikera till de andra åkarna att det inte var någon fara, för de verkade ändå vilja ta reda på om jag var allvarligt skadad eller inte.
Vi får se när jag har möjlighet att åka dit nästa gång. Då kanske jag får för mig att göra något mer avancerat urhopp än bara rakt fram så vem vet hur illa tilltyglad jag kan bli då?
Om det är någon som har orkat läsa hela den här utläggningen om vad jag gjorde den här eftermiddagen och kommit till den här delen så är jag imponerad/smickrad.