Jag saknar Orvar...
Jag har funderat lite på åsikter om filmer. Jag lutar just nu åt att klassa min egen filmsmak som godtycklig och inkonsekvent.
Jag gillar actionfilmer. Jag gillar även dåliga actionfilmer. Jag tycker om att se gamla actionfilmer och jag är också förtjust i Jackie Chan och annan martial arts-film. Ibland händer det dock att jag ser en actionfilm och tycker att den är värdelös.
Jag funderade på om det kan vara så att jag föredrar gamla filmer över nya och att jag är en gammal nostalgiker som hatar allt som inte är producerat på 1900-talet, men jag älskar Iron Man, The Dark Knight och Casino Royale så jag tror inte att så är fallet.
Jag tror istället att min uppfattning om en film är starkt beroende av situationen jag ser den i första gången. Faktorer som spelar in är bland annat humör, sällskap, trötthetsnivå och helt enkelt vilken inställning jag har till filmtittandet. Detta kan verka självklart men det är ändå något jag har funderat över. När man diskuterar vad man tycker om en film så brukar i alla fall jag vilja föreställa mig att jag använder mig av kriterier och bedömningar som ska vara mer objektiva bevis för att en film är bra eller dålig. Saker som brukar nämnas i sådana sammanhang är skåderspelarinsatser, effektkvalité och hur pass förutsägbar filmen var. Att dessa också uppfattas subjektivt är en sak, men ännu viktigare är att jag själv bedömmer olika filmer på olika sätt. Jag är inte konsekvent i min egen bedömning.
Diskussioner om vad som är en bra film kan hetta till på samma sätt som diskussioner om bra musik, litteratur o.s.v. eftersom det är så provocerande när människor sågar saker man gillar.
...
Hmm... Jag tror att jag är på väg mot slutsatsen att all kultur alltid bedöms subjektivt och inkonsekvent och att all diskussion om vad som är en bättre film/låt/annat kulturellt uttryck är meningslös... och så kan vi ju inte ha det! Strunta därför i det ovanstående stycket och titta isället på Hiroyuki Tomita (Vad är grejen med mig och personer som heter Hiroyuki?) när han utför ett fullständigt bländande vackert barr-program!
Jag gillar actionfilmer. Jag gillar även dåliga actionfilmer. Jag tycker om att se gamla actionfilmer och jag är också förtjust i Jackie Chan och annan martial arts-film. Ibland händer det dock att jag ser en actionfilm och tycker att den är värdelös.
Jag funderade på om det kan vara så att jag föredrar gamla filmer över nya och att jag är en gammal nostalgiker som hatar allt som inte är producerat på 1900-talet, men jag älskar Iron Man, The Dark Knight och Casino Royale så jag tror inte att så är fallet.
Jag tror istället att min uppfattning om en film är starkt beroende av situationen jag ser den i första gången. Faktorer som spelar in är bland annat humör, sällskap, trötthetsnivå och helt enkelt vilken inställning jag har till filmtittandet. Detta kan verka självklart men det är ändå något jag har funderat över. När man diskuterar vad man tycker om en film så brukar i alla fall jag vilja föreställa mig att jag använder mig av kriterier och bedömningar som ska vara mer objektiva bevis för att en film är bra eller dålig. Saker som brukar nämnas i sådana sammanhang är skåderspelarinsatser, effektkvalité och hur pass förutsägbar filmen var. Att dessa också uppfattas subjektivt är en sak, men ännu viktigare är att jag själv bedömmer olika filmer på olika sätt. Jag är inte konsekvent i min egen bedömning.
Diskussioner om vad som är en bra film kan hetta till på samma sätt som diskussioner om bra musik, litteratur o.s.v. eftersom det är så provocerande när människor sågar saker man gillar.
...
Hmm... Jag tror att jag är på väg mot slutsatsen att all kultur alltid bedöms subjektivt och inkonsekvent och att all diskussion om vad som är en bättre film/låt/annat kulturellt uttryck är meningslös... och så kan vi ju inte ha det! Strunta därför i det ovanstående stycket och titta isället på Hiroyuki Tomita (Vad är grejen med mig och personer som heter Hiroyuki?) när han utför ett fullständigt bländande vackert barr-program!
