Igår skulle jag gå in i en affär. Vänta, gå inte än, det blir bättre. Utanför blir jag stoppad av en tjej som kommer fram till mig och vill ställa en snabb fråga. Hon har ett block i famnen och galna ögon som söker av omgivningen för potentiella offer. Jag har inte bråttom (tid är pengar) så jag pratar med henne en stund. När hon är klar är jag lite fundersam. Hon har inte försökt sälja något eller få mig att gå med i någon organisation. Allt hon gjorde var att försöka få mig att aktivt teckna elavtal, hon försökte inte ens få mig att välja ett specifikt bolag, bara ett billigare avtal. I alla fall så gick jag in och när jag kom ut igen stoppade samma tjej mig på samma sätt. Jag berättade lite förvånat (jag blev plötsligt osäker på om det var samma tjej, men det var det) att hon stoppade mig på vägen in. Så hon ursäktade sig med att hon stoppar så många på en dag att det är lätt att glömma ansikten. Så vi delade ett litet skratt och jag fortsatte gå. Hur som haver så gick jag idag över Medborgarplatsen när samma tjej dyker upp och stoppar mig igen. Först tror jag att hon skämtar med mig men hon verkar uppriktig. Hon blir dock synnerligen generad när jag påpekar att hon nu stoppat mig tre gånger på två dagar. Det var väl anekdotiskt?
När började man behöva trycka på pendeltågsdörrarnas knappar för att de ska öppnas? Eller är det en sommargrej som inte används resten av året och jag därför har missat det genom åren? Kan inte minnas att de där knapparna har varit bruk någon gång tidigare. Man känner sig lite dum när man glömmer det och står och stirrar på en stängd dörr medan de andra går av...
Jag tror att Ringvägen kan vara den gata i Stockholm som har flest frisörsalonger. Någon som tror något annat? Jag kanske borde undersöka närmare hur många de faktiskt är men jag tror jag är något på spåren.
Jag har funderat lite på åsikter om filmer. Jag lutar just nu åt att klassa min egen filmsmak som godtycklig och inkonsekvent. Jag gillar actionfilmer. Jag gillar även dåliga actionfilmer. Jag tycker om att se gamla actionfilmer och jag är också förtjust i Jackie Chan och annan martial arts-film. Ibland händer det dock att jag ser en actionfilm och tycker att den är värdelös. Jag funderade på om det kan vara så att jag föredrar gamla filmer över nya och att jag är en gammal nostalgiker som hatar allt som inte är producerat på 1900-talet, men jag älskar Iron Man, The Dark Knight och Casino Royale så jag tror inte att så är fallet. Jag tror istället att min uppfattning om en film är starkt beroende av situationen jag ser den i första gången. Faktorer som spelar in är bland annat humör, sällskap, trötthetsnivå och helt enkelt vilken inställning jag har till filmtittandet. Detta kan verka självklart men det är ändå något jag har funderat över. När man diskuterar vad man tycker om en film så brukar i alla fall jag vilja föreställa mig att jag använder mig av kriterier och bedömningar som ska vara mer objektiva bevis för att en film är bra eller dålig. Saker som brukar nämnas i sådana sammanhang är skåderspelarinsatser, effektkvalité och hur pass förutsägbar filmen var. Att dessa också uppfattas subjektivt är en sak, men ännu viktigare är att jag själv bedömmer olika filmer på olika sätt. Jag är inte konsekvent i min egen bedömning. Diskussioner om vad som är en bra film kan hetta till på samma sätt som diskussioner om bra musik, litteratur o.s.v. eftersom det är så provocerande när människor sågar saker man gillar.
...
Hmm... Jag tror att jag är på väg mot slutsatsen att all kultur alltid bedöms subjektivt och inkonsekvent och att all diskussion om vad som är en bättre film/låt/annat kulturellt uttryck är meningslös... och så kan vi ju inte ha det! Strunta därför i det ovanstående stycket och titta isället på Hiroyuki Tomita (Vad är grejen med mig och personer som heter Hiroyuki?) när han utför ett fullständigt bländande vackert barr-program!
Igår åkte jag och min syster till Göteborg för att se Iron Maiden på Ullevi. Förband var Graveyard och Sabaton. Vi kom ner till Göteborg på eftermiddagen, åt middag och gick in på stadion. Det var första gången vi såg Maiden och det var en fantastisk upplevelse men vi hade tyvärr sittplatser och det var ju inte någon höjdare direkt. Trots sittplats så var det ändå underbart att få se Sabaton och Maiden i samma show. Fick tyvärr inte höra Out of the Silent Planet, men sånt får man räkna med när bandet har en så pass stor katalog som Maiden har.
Efter konserten fördrev jag och Stina tiden med att vandra runt i Göteborg i några timmar innan vi gick och satte oss i en väntsal vid centralstationen. Det var nämligen så att konserten slutade en stund efter 11 och tåget gick 06:04 på lördag morgon. Vi hade gjort så eftersom vi inte ville betala något boende. Den sista timmen innan vi fick gå på tåget var vi dock fruktansvärt trötta. Saknar fortfarande en del sömn så nu är det nog godnatt, ni kan väl underhålla er själva? Jag har lämnat lite videor från konserten här nedanför ni kan kolla och om ni får tråkigt sen så kan ni säkert hitta mer på youtube. Mat finns i kylen och om läsken tar slut så finns det mer i en back ute i garaget. Och kom ihåg att om det är något så behöver ni inte tveka att ringa. Ja, om ni ringer när jag sover så är risken nog stor att ni får ett förvirrat och/eller surt svar men bry er inte om det, jag får skylla mig själv om jag har telefonen på när jag sover.
Super Mario Marathon är slut efter 110 timmar Mario-spelande och $110 000 insamlat till Child's Play. Jag har kollat så mycket jag har kunnat under flera dagar och jag saknar dem redan...
Jag och Johan satt och lekte filosofi-spelet och kom in på länder. Vi började kolla listor över länder och nära botten över folkmängd så hittade vi Nauru. Att det var sent kanske hjälpte till men vi låg i alla fall dubbelvikta när vi läste beskrivningen av det här landet. Spana gärna in Mario Marathon 4! Om det var roligt så kan du ju också kolla The Speed Gamers 8-15 juli då de håller ett Star Wars-maraton.
Det blev inget fallskärmshopp i helgen eftersom det regnade under söndagen. Däremot åkte jag och Madde upp på Globen i Skyview (examenspresent, tack!).
Den här grejen.
Först fick vi se en härligt bombastisk informationsvideo om Globen. Om man skulle fylla den med vatten med en vanlig vattenkran skulle det ta 40 år. Med andra ord så är chansen att personalen kommer till globen en morgon och upptäcker att den mystiskt nog har fyllts med vatten ganska liten. Jag måste erkänna, lite besviken är jag. Vi gick alltså in i bollen och taket öppnades och känslan av raketuppskjutning var oundviklig.
Hmm... Varför känns det som om vi är i en (livsfarlig) berg- och dalbana?
Vår färd mot toppen startade och vi hissades längre och längre upp. Både jag och Madde var ganska glada att golvet i bollen inte var genomskinligt. Den upplevelsen klarade vi oss utan. Snart var vi vid toppen. Precis innan vi kom högst upp tyckte jag att hela bollen började luta lite grann. Eftersom den faktiskt lutas progressivt för att kompensera lutningen på ställningen den hissas upp på så tror jag att det inte nödvändigtvis var min höjdrädda inbillning.
Så kom Duke Nukem Forever i hyllorna till slut. För er som inte vet så är Duke Nukem Forever ett spel till PC, 360 och PS3. Spelet är en uppföljare till Duke Nukem 3D. Det har även varit ett återkommande skämt i spelbranschen i ungefär ett årtionde. Det som är anmärkningsvärt är att spelet började utvecklas under 1997 men släpptes inte förrän 10:e juni i år. Det är åtminstone 10 år längre än vad man kan förvänta sig av utvecklingstiden för ett spel. Jag har näst intill noll intresse av att spela Forever, men så har det inte alltid varit. Jag är inte säker på när det var exakt, men ungefär runt -97, -98 så var Duke Nukem 64 (samma spel som 3D men med det pornografiska materialet censurerat) ett spel som gick varmt i min kompis 64. Duke nukem 64 var ett halvtaskigt spel som i multiplayer höjdes av att vi lika ofta som vi spelade faktiska rundor deathmatch så sprang vi runt och larvade oss på banorna. Spelet innehöll jetpacks, speed boosts och vapnet Shrinkray. Alltså flög det runt små, snabba Dukes och gjorde dumma saker med granatkastare. Samma sak hände i Hexen 64 men då med snabba flygande grisar (The Porkalator!). Någon gång under den här tiden hörde vi talas om att 3D Realms höll på att utveckla en uppföljare till Duke Nukem 3D. Vi var optimistiska och diskuterade ryktet om att spelet kanske skulle ha ett 3:e person-perspektiv istället för 1:a person. Några veckor senare var nyheten glömd och det potentiella spelet var inte något jag tänkte på. Under åren har det emellanåt dykt upp en uppdatering kring utvecklingen av spelet men jag var inte längre intresserad. Att Forever nu till slut faktiskt finns att köpa har fått mig att tänka tillbaka på den gamla goda tiden. Alltså Nintendo 64-eran. Jag har länge velat skriva ett blogginlägg om Nintendo 64. Jag har en hel del som jag skulle vilja skriva om konsolen och om spelen till den. Vi får se om jag i framtiden kommer få ihop ett sånt inlägg, det skulle i så fall bli ett väldigt långt inlägg eller väldigt många kortare inlägg. Eller ett medellångt inlägg och några kortare inlägg. Eller ett långt inlägg och massor jättekorta inlägg. Eller...
Idag när jag kollade Nerdy Show för att se om det fanns någon ny podcast så hittade jag en recension av en skiva. Det var Thunderclash skiva Nostalgic Pleasure.
Den finns att ladda ner gratis om man följer länken till Thunderclashs hemsida och klickar sig vidare därifrån. Jag berättar det eftersom det är ett fruktansvärt bra album. Det består av metal-versioner av musik från gamla tv-spel. Jag är sedan många år ett stort fan av den här typen av musik, främst genom Game Over. Spelnostalgi och metal i en mumsig blandning, jag älskar det. Det är som om någon har satt sig ned och försökt skräddarsy en genre speciellt för mig. Det spår som jag har fastnat mest för är "The Pink Block", en blandningen av Tetris och Kirbys Dreamland. Det är en så naturligt blandning att det känns som om de två styckena är skrivna för varandra. Dessutom är jag redan väldigt förtjust i just Dreamland-temat. Får mig alltid att bli väldigt sugen på att spela Dreamland-banan i Smash Bros.
Extra nostalgi-poäng om du förstod referensen i det här inläggets titel.
Jag och Stina hade en Scribbelnauts-duell idag. Vi turas om att skapa något och skriver angry på allt så att de slåss med varandra. Den vars skapelse förlorar får skapa något nytt. De mest svårslagna sakerna var en "angry, delusional, flying, winged blue whale" och en "angry, huge, large, gigantic, big, god" med en läskig mask.
Uppdatering: Även här är det alltså Gourmet Race som är den korrekta titeln för Kirby-låten, inte Dreamland. Jag har blandat ihop låtarna eftersom Gourmet Race är namnet på låten men den spelas på Dreamland-banan i Smash Bros och det är från Smash Bros jag i första hand är bekant med kirby.
Uttrycket "reversed psychology" brukar användas om att säga till någon att göra motsatsen till det jag egentligen vill att de ska göra så att sagda person utav ren motsträvighet ska göra det jag egentligen ville. Däremot säger man inte "psychology" eller "regular psychology" om att säga till någon att göra det man vill att den ska göra för att den personen ska göra just det.
...
Ibland när jag åker bil eller buss blir jag smärtsamt medveten om att jag befinner mig i en bur av metall och plast som färdas i en hastighet min kropp inte är särskilt väl anpassad för medan andra burar av metall och plast färdas i motsatt riktning bara någon meter ifrån mig. Jag blir smärtsamt medveten om detta faktum och för min inre blick simuleras scenarion för vad som skulle hända vid en kollision mellan två av dessa framsusande dödsfällor. Häromdagen åkte jag till Sandhamn. Bussen till Stavsnäs var nästan helt full så jag fick stå framme vid chauffören. Att åka buss på vägen till Stavsnäs på det sättet kan vara rätt spännande. Filerna känns väldigt smala i vissa kurvor och backar. Speciellt när en cyklist dyker på vägkanten och busschauffören tycker att det är dags att köra förbi i en kurva som också råkar vara en backe (vid macken vid Djuröbron närmare bestämt). Nog för att jag färdas i det större fordonet men jag står vid vindrutan så istället för säkerhetsbälte består mitt skydd vid eventuellt olycka av mitt handgrepp runt ett handtag. Jag var inte helt bekväm i den situationen.
...
Jag införskaffade nyligen Super Scribblenauts till DS, så nu spelar jag det på min systers DS eftersom jag inte har något eget. För er som inte redan vet så är Scribblenauts ett spel där man genom att skriva ord skapar olika föremål för att lösa små gåtor, pussel och övervinna hinder. Det är ett riktigt trevligt spel. Jag älskar att bara sitta och leka och försöka komma på nya saker att skapa. Bland höjdpunkterna finns en strid mellan en ledsen, lila brödrost och ett argt papper. Brödrosten vann.
...
Youtubes förslagskolumn är något jag brukar använda ibland. Så här är ett till klipp eftersom det är så roligt att länka till videor. Mer shredding än vad jag förväntade mig utifrån vem som höll i gitarren.
Jag har vid några tillfällen funderat på varför det inte finns fler kvinnliga sologitarrister som spelar den här typen av solon. Jag känner inte till särskilt många i alla fall. Jag har förstås inte letat aktivt men det har jag inte gjort med manliga gitarrister av den här typen heller men det går tretton på dussinet av dem. Så varför?
En gammal video där någon har gjort en remix där man har blandat två väldigt olika låtar. Någon har kommit på att Snoop Dogs "Drop It Like It's Hot" sitter riktigt bra med Kirbys Dreamland. Jag förstår inte riktigt hur idén uppstod men resultatet är riktigt roligt.
Uppdatering: Kirby-låten heter tydligen inte alls Dreamland utan Gourmet Race. My bad.
Om du läser min blogg så är chansen rätt stor att du redan känner mig.
Uppdateras sporadiskt, ofta intensivt en kort period följt av en längre tids overksamhet.
