Vid midsommarmiddagen för några månader sedan dök ett intressant samtalsämne upp. Det handlade om filmer vars soundtrack är bättre än filmen. Vi diskuterade en stund och kom fram till några titlar. De jag kommer ihåg var:
-Top Gun
-Rocky (alla filmerna)
-Transformers (den animerade från -86)
Kommer ni som var där ihåg vilka de andra var? Har ni, mina stora massor av läsare, några fler förslag?
Tänkte att jag skulle försöka ladda upp en del av bilderna från tågluffen jag gjorde med Johan och Tobbe i augusti. Vi inledde och avslutade resan med att flyga eftersom det visade sig bli ungefär samma pris som en tågresa men lät oss vara ute några extra dagar. Därför skulle vi göra en mellanlandning i Tallin. Landning var i alla fall den typ av transfer jag föreställde mig fram till att jag såg den här skylten.
Det här känns mer som något Bruce Willis skulle göra...
Som utlovat är det dags för ett till inlägg om gamla serieintron.
Jag har tre stycken intron som jag vill visa er. Det är från tre serier som jag såg när jag var liten och älskade låtarna och introsekvenserna de spelades i. Jag har valt de här tre för att jag än idag tycker att låtarna är helt fantastiska.
Först ut är det som i en period utan tvekan var det viktigaste som fanns i livet för mig.
Teenage Mutant Ninja Turtles.
Bara lyssna på titeln. Vilken total röra till namn. Egentligen är premissen för den här serien inte ett dugg värre en den för de andra serierna i det här inlägget men försök tänka er om någon skulle berätta om en serie som heter ett så genomkorkat namn och dessutom hävda att det var en grym serie. Nu kanske ni inte behöver det om det här faktiskt är första gången ni hör talas om serien men... Och ärligt talat så har jag försökt titta på serien nyligen men jag orkar inte ta mig igenom ett enda avsnitt, det är så sjukt tråkigt så jag vet inte var jag ska ta vägen. Hur som helst så älskar jag låten!
Det är säkert en massa nostalgi som gör att jag gillar den men försök att lyssna på den utan att nynna med!
Nästa intro är faktiskt mycket snarlikt på flera sätt.
Serien handlar också om antropomorfiska djur som slåss mot andra antropomorfiska djur med en blandning av historiska och framtidsteknologiska vapen.
Båda låtarna har en känsla av pudelrocken från 80-talet.
Thundercats var något jag introducerades till på tv 4 på morgnarna. Jag blev blixtförälskad i serien efter att ha sett, och framför allt hört, introt. Hur kan man motstå det? Pampigt syntar, typiska 80-talstrummor och drillande gitarrfills!
Det gör mig alltid lite ledsen verje gång det visar sig att ingen annan verkar ha sett den här serien eller den här låten.
Det sista introt jag ska prata om idag är som följer.
Det här är kanske ännu mer obskyrt än Thundercats. Folk brukar i och för sig veta vad jag pratar om när jag säger Sonic men inte när jag försöker föra den här tecknade serien på tal. Inte helelr verkar någon vara medveten om att det fanns två serier baserade på Sonic när den här gick. Den andra var mycket mer inriktad på humor av slapstickvarianten och hade ett intro som blandade sonic-temat med bergakungens sal (trots attt båda delarna är bra så är det inte så bra som man skulle kunna hoppas). Den här gick inte lika ofta som den andra och gissa om jag hellre ville se den här mer mörka tonen där Sonic ingick i en rebellgrupp mot Dr. Robotniks robotsamhälle. I alla fall så är låten totalt kickass! Jag förstår inte hur någon skulle kunna lyssna på det här och inte bara knyta nävarna och yla med, he's the fastest thing alive, HE'S THE FASTEST THING ALIIIIIIIVE!!!
Jag har tittat en del på Nostalgia Critic på sistone och har därför utforskat en del nostlagiska minnen kring serieintron. Vem får inte ett fånigt litet leende på läpparna när man hör signaturmelodin till ens favoritbarnprogram?
Jag vet att vi är väldigt många som har växt upp med Disneydags och är betingade att börja producera enorma mängder nostalgiendorfiner och brista ut i skrålande allsångskörer så fort vi hör stråfer som "Nånting händer", "Här ska det bli äventyr", "Snälla å rara","oh, oh, oh, oh, oh" och i vissa fall till och med enbart ordet "flygplan".
På senare tid har jag hört att det finns en annan version av introlåten till Ducktales.
Den jag minns:
Den andra:
Jag har tagit upp det här med folk och reaktionerna har ofta varit ganska lika, den jag minns är den som gäller och den nya "Ankliv" är en styggelse som förstör serien och bör försvinna från jordens yta. Jag brukar i de här samtalen försöka förklara att trots att jag föredrar Knattar-versionen så tycker jag att Ankliv är en betydligt bättre översättning av originalet. Ofta brukar folk säga att de faktiskt inte är bekanta med den engelska versionen och faktiskt inte bryr sig om hur bra eller dålig översättningen är. Men oftast brukar ingen lyssna eftersom samtalet redan har gått vidare till introt till Bumbibjörnarna istället.
Hmm... Det jag egentligen ville säga här var att jag nu har läst på wikipedia (det är sånt jag gör, läser om signaturmelodier till tecknade serier från 80-talet på wikipedia) att den "nya" spelades in till första säsongen och den jag minns gjordes till övriga säsonger. Alltså är den nya egentligen den gamla och den gamla är lite mindre gammal än vi trodde.
Jag har förresten tänkt skriva mer om sånt här så om det är någon som läser det här och vill bidra så får ni gärna göra det. Vilken är din favoritlåt från gamla barnprogram?
Här är den engelska versionen i alla fall så kan ni som vill jämföra göra det.
Häromdagen befann jag mig på Sandhamn tillsammans med min kompis Tobbe. Vi bestämde oss för att hyra kajak hos Sandhamnsguiderna och paddla ut till Grönskär.
Vi tog en dubbelkajak och satte kurs mot Alskär för att fortsätta till Grönskär. Det blev så att vi paddlade till Stångskär. När vi kom ut på lite öppnare vatten så blåste det lite och vi fick paddla i sjögång. Det har vi inte gjort förut och vi har verkligen missat något. Det var nog den roligaste paddlingsturen jag har gjort.
Vi såg att det började mulna på från fastlandet och att det var på väg ut mot oss. Vi tog oss iland på Stångskär för att byta plats och passade på att illustrera väderskillnaden mellan Sandhamn i väst och Grönskär i öst med en liten video och bilder.
De här bilderna är tagna på samma plats direkt efter varandra. Den första västerut mot Sandhamn och den andra österut mot Grönskär.
Regnvädret darrade nästan ut helt innan det kom ut till oss och vi fick oss bara ett litet kort duggregn på vägen tillbaka.
Just det, ett helt blogginlägg som bara handlar om vädret. Jag är svensk på semester, om jag inte har helt fel så tror jag det står någonstans i grundlagarna att man måste göra sånt här då.
Ni vet känslan när man går in i en rulltrappa som inte startar? Det är som att hela världen blir lite osynkad. Världen känns också lite osynkad när hissar visar vilken våning de är på med siffror som rullar upp och ned. Egentligen så är det inget konstigt med det, bara när siffrorna rullar nerifrån och upp oavsett om de räkna uppåt eller neråt.
När jag ser ett rött föremål mot blek bakgrund börjar jag genast fundera på hur man skulle kunna klättra eller ta sats och hoppa från det. Mirrors Edge någon?
Kommer inte ihåg om jag har nämnt det förut men jag saknar skolidrotten. Jag saknar att någon gång i veckan få uttöva någon idrott. Det var ju sjukt förspänt att varje vecka få lite idrottsuttövande organiserat av någon annan och dessutom med så stor variation.
Jag och min cykel: Idag cyklade jag ner till Björns trädgård på min bmx. Det var jobbigt bara det med min måttligt välbehållna kondition. Målet var de skateboard/cykel-poolerna som finns där. Väl där så var jag inte som väntat inte ensam. Tre gäng av unga killar i typ 14-årsåldern var där. Två gäng som åkte bmx och ett som åkte skateboard. Av de ungefär 10 personerna som var där så var vi bara tre som hade hjälm. När jag sedan tog fram mina armbåg- och knäskydd så var jag utan tvekan den med mest säkerhetsåtgärder. Man känner sig (tyvärr är det så) inte jättecool men jag gillar mina knän och armbågar så det får vara så. Smågrabbarna hoppade och flög runt vilket ledde till att det inte gjorde under för min självkänsla när jag var insåg att jag inte vågat pröva att åka ner i poolen på en gång utan var tvungen att lyfta ner cykeln och starta på botten. Men man måste börja någonstans så jag kände lite på poolen en stund och efter cirka en halvtimme så vågade jag till slut åka ut för kanten och in i poolen. Några försök senare vågade jag mig på att hoppa ur den också. Till slut körde jag flera varv in och ur i rad. Kändes ganska bra. Jag fick ingen kontakt med de andra åkarna. Jag försökte när jag precis hade kommit dit genom att hälsa på två av dem men de svarade inte på mitt försök till ett avspänt "tja" så jag gav upp det. Däremot var det flera förbipasserande som spontant började prata med mig. Det var inte bara femåringarna heller, utan en del vuxna. Känns som om det hade varit mycket roligare med ett mer fast sällskap än sporadiska samtal med folk på väg någonannstans. Men jag är riktigt stolt över att jag vågade och lyckades åka i poolen så mycket som jag gjorde. Jag ramlade en gång. Hade gjort några rätt bra vändor och slappnade väl av eller blev ofokuserad och så plötsligt så vred sig styret för mig när jag var i botten av poolen. Snabbt som attan befann jag mig liggande på botten av poolen och, som man gör i sådana situationer, funderade på huruvida det var många "som såg det där". Jag gjorde mig inte illa förutom en liten skråma på en knoge som blödde lite grann. Jag försökte indikera till de andra åkarna att det inte var någon fara, för de verkade ändå vilja ta reda på om jag var allvarligt skadad eller inte. Vi får se när jag har möjlighet att åka dit nästa gång. Då kanske jag får för mig att göra något mer avancerat urhopp än bara rakt fram så vem vet hur illa tilltyglad jag kan bli då? Om det är någon som har orkat läsa hela den här utläggningen om vad jag gjorde den här eftermiddagen och kommit till den här delen så är jag imponerad/smickrad.
Enligt Wikipedia föddes William Thomson 26 juni 1824 i Belfast. Han blev matematiker, fysiker och ingenjör. Han gjorde viktiga insatser inom termodynamiken. För dessa insatser döptes en enhet för temperatur efter honom, nämligen Kelvin. Varför Kelvin och inte Thomson? 1892 adlades Thomson av drottning Victoria för sitt arbete med den transatlantiska telegrafen. Han använde sig då av titeln Baron Kelvin of Largs. Ofta förkortat till Lord Kelvin. Därav Kelvin-skalan. Så... Vet ni vad jag hörde om William Thomson? Sith. Ingen annan än jag som tänker på Lord Vader när man läser Lord Kelvin? Speciellt när man får veta att han från början hette något annat och blev Lord Kelvin genom att dubbas?
Now for something completly different. Jag cyklade på min nya cykel för första gången idag. Gick rätt bra tycker jag. Här är ett av mina bättre försök.
Snart är det sommar och semester, då ska jag äntligen stå här igen!
Jag gick på stan häromdagen när jag såg den här affischen:
Jag måste säga, de är riktigt tappra som ens ger sig på en remake av "Det blåser på månen" med tanke på vilken kultstatus versionen från -96 har fått! Jag minns spciellt starka insatser av björnen och den onda greven.
Var på grym konsert för ett tag sedan. Såg Marie Lalá på Underbara Bar. För alla er som förtvivlat eftersom ni missade det så har frälsningen kommit. Låtarna finns inspelade och upplagda på youtube. Tänkte länka till två av dem:
Jag kan omöjligen vara den enda som gjort följande reflektion, men när har det stoppat mig förut? Jag har i alla fall tänkt på hur Radiotjänsten försökt ändra sin framtoning sedan jag var liten.
Idag ser reklamer från Radiotjänsten ut ungefär så här.
När jag var ung, på 90-talet, så var deras marknadsföring en aning mer iögonfallande.
Jag har på senste tiden återstiftat en gammal bekantskap från 90-talet. Jag har lyssnat en hel del på bandet Lok. Den låt jag minns bäst är Lok står när de andra faller.
Att återuppleva låtarna från skivan Naken, blästrad och skitsur fick mig att tänka tillbaka på ett mycket nostalgiskt vis. Jag mindes ett tv-program från sena 90-talet. Programmet Voxpop. Voxpop var ett av mina favoritprogram. Det gick ut på att de visade tio stycken musikvideor som tittarna sedan fick ringa och rösta på. De fem som fick flest röster fick vara med nästa vecka också men max tre veckor i rad. I slutet av säsongen tävlade säsongens alla vinnare mot varandra. Voxpop var nog veckans viktigaste program för mig. Genom det programmet upptäckte jag många artister jag fortfarande lyssnar på. Idag har jag en musiksmak som i huvudsak är orienterad mot hårdrock och metal. Det började med Voxpop när jag, efter att ha sett Metallicas The Memory Remains och The Unforgiven II i Voxpop, köpte ReLoaded. Efter den skivan var det svårt för något som saknade distade gitarrer att fånga mitt intresse.
Jag letade upp ett youtubeklipp av ett avsnitt från 1998. Jag ber er, kolla på det, det är helt fantastiskt. Förutom att gammal tv nästan alltid är humor så är resultatet i omröstningen riktigt underhållande. Under uppräkningen av resultatet säger programledaren Henrik något som bara är för roligt!
Om du läser min blogg så är chansen rätt stor att du redan känner mig.
Uppdateras sporadiskt, ofta intensivt en kort period följt av en längre tids overksamhet.
