Sveriges sista blogg

Man skulle kunna tro att min dator skulle fungera nu efter två turer på Elgigantens serviceverkstad. Man skulle kunna tro det, men man skulle ha fruktansvärt fel. Datorn är nu inlämnad igen. När jag anmälde felet till försäkringsbolaget och förklarade att det var tredje gången så sa de att de skulle maila elgiganten och säga åt dem att antingen åtgärda felet eller byta ut min dator mot en annan. Jag hoppas att de åtminstone försökte åtgärda problemet de två första gångerna utan att bli uttryckligen tillsagda att det var det jag ville.

I skolan hade vi nyligen en uppgift som var kopplad till ordkunskapsdelen av ett högskoleprov. Ett av orden var kulvert och det eftersökta svarsalternativet var underjordisk tunnel. Min klasskompis Sabine menade att om det finns underjordiska tunnlar så måste det finnas överjordiska tunnlar. Hon sa att om det exempelvis handlar om en tunnel under en bro så är det en överjordisk tunnel.
Är det då så att en tunnel är överjordisk om det är ett mänskligt byggnadsverk som tunneln går under? Att det behövs en naturlig struktur, typ ett berg, för att det ska vara en underjordisk tunnel?
Jag tycker frågan var fascinerande. Finns det överjordiska tunnlar och vad är det då som skiljer dem från underjordiska tunnlar?

Igår såg jag på handbolls-VM. Jag kom då att tänka på ett barndomsminne. Det gjorde verkligen hela min dag. Jag var inte på det bästa av humör men den här tanken fixade till det.
Minnet är som taget ur en amerikansk serie eller film. Det är scenen där den manliga huvudpersonen har en flashback till när han var liten och leker catch i trädgården med sin pappa.
Min minnesbild är från när jag var liten och det var någon handbollsturnering på tv. Jag fick min pappa att låtsas att vi spelade handboll i vardagsrummet. Jag ville att pappa skulle vara målvakt och lyfta ena benet så att jag kunde finta till en tunnel som jag sett spelarna göra på tv. Han fick spela upp det scenariot flera gånger under den där turneringen.

Tack pappa.

Jag vet inte hur det började. Plötsligt var allt förändrat. Jag började förändras.
Jag staplar omkring i lägenheten och uttrycker min smärta genom att utstöta gurglande klagoläten. Min kropp är nedbruten och svag, men ändå fylld av längtan. Hungern. Jag släpar min skadade fot bakom mig. Den verkar inte längre vilja läka. Jag får allt svårare att formulera sammanhängande tankar. Det enda som finns är ett obortträngligt sug. En vilja. Jag har stängt in mig i min lägenhet eftersom jag inte vet om jag är en fara för andra. Kan mitt tillstånd smitta? Jag skulle inte önska mitt tillstånd på min värsta fiende. Orkar inte skriva mycket längre. Min finmotorik har börjat försämras.

Jag är alltså förkyld.

Men det fina är Tankesmedjan i P3. Roligt och utmanande. Riktigt bra så länge man lyssnar på webradio så man kan hoppa över de alltför många musikpauser.

I slutet av sommaren kollade jag igenom alla sex Star Wars-filmerna med commentary-track.
Jag ska låta det sjunka in lite grann...

Jag tyckte att det var riktigt roligt faktiskt. Jag kan rekomendera det. Vad jag fick med mig från detta var:
- Det är mycket roligare att höra om specialeffekter från de gamla filmerna än från de nya.
- De tre nya filmerna blev faktiskt mycket bättre med kommentarerna.
- Ben Burtt är fantastisk.
- Episode III hade det klart svagaste komentarspåret, till stor del på grund av att Ben Burtt inte deltar.

Den näst sista punkten är den jag vill prata om lite mer. Ben Burtt är ljuddesigner, ljudtekniker, ljudredigerare o.s.v. Till att börja med var han utan tvekan den roligaste och mest intressanta personen att lyssna på i alla filmerna (om det berodde på Burtt eller om hans ämne helt enkelt var roligare vet jag inte). Vidare är jag fantastiskt imponerad av hans arbete. Tänk på det, han har inte bara skapat pew-pew-ljud till rymdstriderna. Han är upphovsman till de flesta ljuden i filmerna. Chewbaccas vrål, R2-D2:s bleep-bloopande (faktiskt hans (och några andras) röst) och Darth Vaders andning. Men viktigast av allt, han ligger bakom ljussablarnas ljud. Alla som aldrig härmat en ljussabel räcker upp en hand... Nej, tänkte väl det.
Hans namn låter hanska roligt också.

Att Burtt är en av mina idoler för sina insatser i Star Wars-filmerna är väl uppenbart. Men när jag under julen såg på Indiana Jones-filmerna upptäckte jag i eftertexterna att Lucas och Spielberg använt sig av Burtt där också. Jag var självklart tvungen att kolla igenom extramaterialet, speciellt kortfilmen om ljudet i filmserien.
Trodde ni att det var slut där? Ben Burtt har gjort en hel drös med ljudarbete på flera välkända filmer. Mest framträdande är nog E.T. (som han fick en oscar för) och Wall-E (förutom ljuddesign och sånt gör han också rösterna till Wall-E och M-O).

Hatten av för Mr. Burtt.